Erling Ärlingsson var göteborgskolorist.
Som sådan trogen de lärdomar han fick av framför alla Tor Bjurström vid Valands konstskola. Genom hela sitt långa liv höll han fast vid den kunskapsbank "koloristerna" förmedlar.
Vad är det de förmedlar? Vad innebär kolorism?
Med uttrycket avses ingen homogen samling konstnärer eftersom de sinsemellan var ganska olika med hänsyn tagen till måleri och temperament.
Den förste som kom att kallas "kolorist" var Ragnar Sandberg i en anmälan år 1939 då han ställde ut målningar med motiv från skärgårdslandskap, blomsterbilder och figurer där han leker med rörelse på ett sätt som redan Caraviggio gjorde på 1500-taet. Två figurer kan få dela på tre ben utan att det ser tokigt ut samtidigt som betraktaren aktiveras och får sig en tankeställare.
Ärlingsson var mer känslosam i sitt måleri än den intellektualiserade Sandberg. För den förra var måleri en glad lek interfolierad med god iakttagelseförmåga, allvarsam och reflekterad, logisk och ursprunglig. Han hade stor förkärlek för grundfärger och kunde med några snabba penselstråk skapa substans, sammanhållning och god färgbalans.
Hans måleri är snabbt och spontant med tydliga formler för egna, estetiska upplevelser av motivet.
Viktigt är att Ärlingsson målar vad han ser och har framför sig. Han ljuger inte - och ljuger han gör han det så pass bra att det må vara tillåtet.
Intressant är Ärlingssons landskapsmåleri. Det har ofta en barock karaktär med en form som sväller och rör sig fram och åter. Hans färg kan vara rosa och grön, gul och ultramrin där man ibland tycker sig stå framför en palett som exploderar.
Det formidabla registret av mättade och ljuskraftiga färger tillfredställde Ärlingssons behov av känsla men var också en förutsättning för hans snabba manér där han sällan stämmer av eller korrigerar i efterhand. Hans måleri får en rörelse och rytm som gör att man återkommer gång på gång och ständigt hittar något nytt att upptäcka utan att tröttna.
Detta snabba och otåliga arbetstempo förordar dock att fomatet på målningarna begränsas då de ofta är påbörjade och avslutade inom kort efter varann.
Givetvis finns exempel på måleri där Ärlingsson arbetat länge och väl, men dessa målningar är för det mesta överarbetade med tung form och slocknade färger.
Kanske att figurmåleri och porträtt heller ej var Ärlingssons starka sida? Hans figurer kan vara anmärkningsvärt vingliga, stumma och grovt tillyxade. Armar och ben blir som pinnar där proportioner och rörelse inte fungerar. Det är en smula anmärkningsvärt efter Ärlingsson var en förträfflig tecknare som med all tydlighet såg och förstod modellens problematik. Det framgår av de många skissböckerna med intima modellstudier, fasta och karaktäriserande.
Möjligen har det med intresse och läggning att göra. Kanske landskaps-och blomstermåleri bättre passade denne målare där han kunde söka färgackord och energifyllda rytmer?
Ärlingsson hade ett kardinalfel: han var produktiv, väldigt produktiv. En inte så liten del av hans produktion är kompetent, men inte så mycket mer. Ofta maler han tomgång och målar samma bild om och om igen. Oändliga är de landskapsmålningar man möter från Fryksdalen. De ser alltid bra ut, men är ofta rutinbetonade.
Man skall dock inte glömma att Ärlingsson hade en kuslig förmåga att skapa världskonst. Ända fram mot slutet av sitt liv, och ögonsjukdom till trots och kanske med anledning av en positiv livssyn och inte så lite ödmjukhet, låter han sin förenklade kolorit flöda till fulltoniga färgklanger. Hans måleri förtätas med blågröna himlar, gula solskivor, vatten som ligger stilla med intensiva, dova färgklanger. Det blir djup, rörelse, atmosfär, avstånd och riktningar.
Kärnan i Erling Ärlingssons måleri är estetik och en estetik baserad på god och estetisk smak.
Det är bra gjort.
Copyright Lars-Göran Rosengren.
Som sådan trogen de lärdomar han fick av framför alla Tor Bjurström vid Valands konstskola. Genom hela sitt långa liv höll han fast vid den kunskapsbank "koloristerna" förmedlar.
Vad är det de förmedlar? Vad innebär kolorism?
Med uttrycket avses ingen homogen samling konstnärer eftersom de sinsemellan var ganska olika med hänsyn tagen till måleri och temperament.
Den förste som kom att kallas "kolorist" var Ragnar Sandberg i en anmälan år 1939 då han ställde ut målningar med motiv från skärgårdslandskap, blomsterbilder och figurer där han leker med rörelse på ett sätt som redan Caraviggio gjorde på 1500-taet. Två figurer kan få dela på tre ben utan att det ser tokigt ut samtidigt som betraktaren aktiveras och får sig en tankeställare.
Ärlingsson var mer känslosam i sitt måleri än den intellektualiserade Sandberg. För den förra var måleri en glad lek interfolierad med god iakttagelseförmåga, allvarsam och reflekterad, logisk och ursprunglig. Han hade stor förkärlek för grundfärger och kunde med några snabba penselstråk skapa substans, sammanhållning och god färgbalans.
Hans måleri är snabbt och spontant med tydliga formler för egna, estetiska upplevelser av motivet.
Viktigt är att Ärlingsson målar vad han ser och har framför sig. Han ljuger inte - och ljuger han gör han det så pass bra att det må vara tillåtet.
Intressant är Ärlingssons landskapsmåleri. Det har ofta en barock karaktär med en form som sväller och rör sig fram och åter. Hans färg kan vara rosa och grön, gul och ultramrin där man ibland tycker sig stå framför en palett som exploderar.
Det formidabla registret av mättade och ljuskraftiga färger tillfredställde Ärlingssons behov av känsla men var också en förutsättning för hans snabba manér där han sällan stämmer av eller korrigerar i efterhand. Hans måleri får en rörelse och rytm som gör att man återkommer gång på gång och ständigt hittar något nytt att upptäcka utan att tröttna.
Detta snabba och otåliga arbetstempo förordar dock att fomatet på målningarna begränsas då de ofta är påbörjade och avslutade inom kort efter varann.
Givetvis finns exempel på måleri där Ärlingsson arbetat länge och väl, men dessa målningar är för det mesta överarbetade med tung form och slocknade färger.
Kanske att figurmåleri och porträtt heller ej var Ärlingssons starka sida? Hans figurer kan vara anmärkningsvärt vingliga, stumma och grovt tillyxade. Armar och ben blir som pinnar där proportioner och rörelse inte fungerar. Det är en smula anmärkningsvärt efter Ärlingsson var en förträfflig tecknare som med all tydlighet såg och förstod modellens problematik. Det framgår av de många skissböckerna med intima modellstudier, fasta och karaktäriserande.
Möjligen har det med intresse och läggning att göra. Kanske landskaps-och blomstermåleri bättre passade denne målare där han kunde söka färgackord och energifyllda rytmer?
Ärlingsson hade ett kardinalfel: han var produktiv, väldigt produktiv. En inte så liten del av hans produktion är kompetent, men inte så mycket mer. Ofta maler han tomgång och målar samma bild om och om igen. Oändliga är de landskapsmålningar man möter från Fryksdalen. De ser alltid bra ut, men är ofta rutinbetonade.
Man skall dock inte glömma att Ärlingsson hade en kuslig förmåga att skapa världskonst. Ända fram mot slutet av sitt liv, och ögonsjukdom till trots och kanske med anledning av en positiv livssyn och inte så lite ödmjukhet, låter han sin förenklade kolorit flöda till fulltoniga färgklanger. Hans måleri förtätas med blågröna himlar, gula solskivor, vatten som ligger stilla med intensiva, dova färgklanger. Det blir djup, rörelse, atmosfär, avstånd och riktningar.
Kärnan i Erling Ärlingssons måleri är estetik och en estetik baserad på god och estetisk smak.
Det är bra gjort.
Copyright Lars-Göran Rosengren.
