Erling Ärlingsson.

Erling Ärlingsson var göteborgskolorist.

Som sådan trogen de lärdomar han fick av framför alla Tor Bjurström vid Valands konstskola. Genom hela sitt långa liv höll han fast vid den kunskapsbank "koloristerna" förmedlar.

Vad är det de förmedlar? Vad innebär kolorism?

Med uttrycket avses ingen homogen samling konstnärer eftersom de sinsemellan var ganska olika med hänsyn tagen till måleri och temperament.
Den förste som kom att kallas "kolorist" var Ragnar Sandberg i en anmälan år 1939 då han ställde ut målningar med motiv från skärgårdslandskap, blomsterbilder och figurer där han leker med rörelse på ett sätt som redan Caraviggio gjorde på 1500-taet. Två figurer kan få dela på tre ben utan att det ser tokigt ut samtidigt som betraktaren aktiveras och får sig en tankeställare.

Ärlingsson var mer känslosam i sitt måleri än den intellektualiserade Sandberg. För den förra var måleri en glad lek interfolierad med god iakttagelseförmåga, allvarsam och reflekterad, logisk och ursprunglig. Han hade stor förkärlek för grundfärger och kunde med några snabba penselstråk skapa substans, sammanhållning och god färgbalans.
Hans måleri är snabbt och spontant med tydliga formler för egna, estetiska upplevelser av motivet.
Viktigt är att Ärlingsson målar vad han ser och har framför sig. Han ljuger inte - och ljuger han gör han det så pass bra att det må vara tillåtet.

Intressant är Ärlingssons landskapsmåleri. Det har ofta en barock karaktär med en form som sväller och rör sig fram och åter. Hans färg kan vara rosa och grön, gul och ultramrin där man ibland tycker sig stå framför en palett som exploderar.
Det formidabla registret av mättade och ljuskraftiga färger tillfredställde Ärlingssons behov av känsla men var också en förutsättning för hans snabba manér där han sällan stämmer av eller korrigerar i efterhand. Hans måleri får en rörelse och rytm som gör att man återkommer gång på gång och ständigt hittar något nytt att upptäcka utan att tröttna.
Detta snabba och otåliga arbetstempo förordar dock att fomatet på målningarna begränsas då de ofta är påbörjade och avslutade inom kort efter varann.

Givetvis finns exempel på måleri där Ärlingsson arbetat länge och väl, men dessa målningar är för det mesta överarbetade med tung form och slocknade färger.

Kanske att figurmåleri och porträtt heller ej var Ärlingssons starka sida? Hans figurer kan vara anmärkningsvärt vingliga, stumma och grovt tillyxade. Armar och ben blir som pinnar där proportioner och rörelse inte fungerar. Det är en smula anmärkningsvärt efter Ärlingsson var en förträfflig tecknare som med all tydlighet såg och förstod modellens problematik. Det framgår av de många skissböckerna med intima modellstudier, fasta och karaktäriserande.
Möjligen har det med intresse och läggning att göra. Kanske landskaps-och blomstermåleri bättre passade denne målare där han kunde söka färgackord och energifyllda rytmer?

Ärlingsson hade ett kardinalfel: han var produktiv, väldigt produktiv. En inte så liten del av hans produktion är kompetent, men inte så mycket mer. Ofta maler han tomgång och målar samma bild om och om igen. Oändliga är de landskapsmålningar man möter från Fryksdalen. De ser alltid bra ut, men är ofta rutinbetonade.

Man skall dock inte glömma att Ärlingsson hade en kuslig förmåga att skapa världskonst. Ända fram mot slutet av sitt liv, och ögonsjukdom till trots och kanske med anledning av en positiv livssyn och inte så lite ödmjukhet, låter han sin förenklade kolorit flöda till fulltoniga färgklanger. Hans måleri förtätas med blågröna himlar, gula solskivor, vatten som ligger stilla med intensiva, dova färgklanger. Det blir djup, rörelse, atmosfär, avstånd och riktningar.

Kärnan i Erling Ärlingssons måleri är estetik och en estetik baserad på god och estetisk smak.

Det är bra gjort.


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Om det svåra i måleri.

Vad är måleri och vad är konst? När börjar en målning att vara konst - och när upphör den?
Frågan låter sig inte enkelt besvaras och svaren kan vara lika många som dess betraktare. Kanske finns några incitament väl värda att fundera över och begrunda?

Med måleri i bemärkelsen målarkonst avses det konstnärliga skapandet med färg som huvudsakligt material och metod. Det kan se olika ut och lindrigt talat omfatta olika försök att lösa måleriets problematik.

Allt som kan iakttagas av ögat kan bli föremål för konstnärlig uppfattning medelst exempelvis oljefärg på duk. En rimlig förutsättning för ögats transformering av sinnes-och känslointryck är grundläggande kunskaper i konstruktiv teckning eftersom teckning är måleriets stomme och främsta uttrycksmedel. Måleri är teckning till 80 %, resten färgläggning. Det finns en gammal diskussion huruvida form har rätt att bryta färg eller inte, men det räcker med en betraktelse visavi konsthistorien för att se att de främsta målarna också är de främsta tecknarna. Titta på Hugo Zuhr!

Förvisso förekommer exempel på mediokra tecknare som lyckas väl med sin färg, exempelvis Inge Schiöler, men det är färgen som räddar honom vilket på intet sätt innebär ett motsatsförhållande. Schiöler var till yttermera visso en oerhörd naturbegåvning och det är det få som är...

Vad som kännetecknar en god målning från en av mindre god kvalité är rörelse. Vad är rörelse i konstnärlig bemärkelse? Jo, det innebär ändamålsenliga ytor mellan skilda kulörer och valörer där den ena ytan avlöser den andra på ett avsett sätt i en eller flera bestämda riktningar. Detta uppnås genom att ställa ljusa färger mot mörka, varma mot kalla samt en underliggande teckning fokuserad mot eller med de stora ytor som ger motivet dess karaktär.

Rörelse skall ingalunda förväxlas med "röra" där ritkol eller färg virvlar runt i en osaliger dans. En målning blir inte uttrycksfull genom tanklöshet och okoncentrat. Den blir bara rörig. Det är många som försöker, men ingen som lyckas. Det är många som blir kallade, men få som är utvalda. Det kan än en gång vara befogat att studera Hugo Zuhr´s måleri eftersom betraktaren här möter rörelse i sin djupaste form.

Det är inte ovanligt att målare gör anspråk på "colorism". Såväl konstnärer, mer eller mindre kompetenta, som konstkritiker vill gärna använda sig av detta uttryck eftersom det är "fint" att vara colorist. Givetvis är det göteborgskoloristerna man tänker på men med den oerhörda skillnaden att dessa inte själva visste de var colorister förrän senare när de började bli etablerade och där uttrycket myntades av historiker och kritiker som visste vad de talade om och insåg det fanns ett antal gemensamma nämnare i exempelvis Schiölers, Sandbergs och Ivarssons måleri under den känslige Tor Bjurströms undervisning på Valands konstskola i Göteborg.

Den sistnämnde står för en ny och modern inriktning inom svenskt måleri som gärna lägger an på uppdriven, kraftfull färgåtergivning som gärna och ofta tål motsättningar samtidigt som formelementen träder tillbaka utan att teckningen blir lidande. Tor Bjurströms betydelse för svenskt 1900-tals måleri kan knappast överskattas.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att inse hur svårt det är att måla och vilken svårighetsgrad man möter. Som målare skall man vara försiktig med att göra anspråk på konstnärsskap och heller ej försöka producera konst. Det är en komplicerad historia som ej går att förfuska. När konst uppstår sker det ofta oavsiktligt och i all hast och mest därför att dess utövare tycker det är förtvivlat roligt att måla.

Ovanstående illustration är efter Hugo Zuhr.


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Björn Ahlgrensson.

Björn Ahlgrensson tillhörde Rackstadkolonien strax utanför Arvika.

Han var långt ifrån den mest framgångsrike, men han var intensiv, närgången och med en kuslig förmåga till iakttagelse och igenkännelse. Det är lätt att identifiera sig med Ahlgrenssons måleri. Han låter betraktaren ta del av sin sårbarhet och instängdhet. Han målar sitt vemod som sin egen verklighet, ett vemod som söker bekräftelse, genomskinlighet och skönhet även om det är så sprött att det bara varar ett ögonblick.

Björn Ahlgrensson fick sin konstnärliga utbildning i Paris vilket förklarar att hans bildvärld är väldigt fransk. Han flyttade med sin hustru Elsa till Racken år 1901, ditlockad av kollegan Gustaf Fjaestad. Där målade han ett antal återhållna landskaps-och figurmålningar. De är som ett uttryck av förtvivlans famntag, ömma och ensamma, drömda och plötsliga eller som ett stycke evighet utskurna av en målarhand som har vilja och förmåga att stoppa tiden.

De inre värden han målar är en verklighet skapad av hans egen stämning eller upplevelse där färgklangerna skyggar. Hans bilder tränger sig aldrig på men väl in i betraktaren där upplevelsen blir inlevelse. Hans målningar är betraktade utifrån men målade inifrån. Han målar sin sorg, längtan och sin - död. Ahlgrensson rönte aldrig några större framgångar. Därtill var hans känslighet för hög. Han målade och levde som han gjorde därför att han inte kunde annat. Att det i förlängningen ledde till att han mer eller mindre svalt ihjäl är inte konstigt. Det är bara följdriktigt, men inte desto mindre stor tragik.

För Ahlgrensson var måleri hans stjärna i mörkret. Hans mörker blev stort, så stort att natten föll över honom, slog ut i honom. Natten blev ett stort hål av destruktion, men också livsglädje.Han målar porträtt av sin älskade hustru som är rörande i sin uppriktighet. Porträtt som ständigt förnyar och där man ständigt finner nya beröringspunkter. Genom dessa bilder visar han sina inre rum. Det är smärtsamma rum, men också skapande och andliga rum. Björn Ahlgrensson var en mycket andlig människa. En människa som levde vid sidan av de stora allfartsvägarna, vid sidan av framgång och success.

Likväl är han en länk i en lång kedja av skapande. Som målare var han inte allena i världen och det avtryck han efterlämnat inspirerar, gläder och manar till nya krafttag. Därför är det möjligt att gång på gång återvända till Björn Ahlgrenssons måleri. De förmedlar hopp och kärlek, envishet och trosvishet överallt och i allt. Se på hans landskapsmåleri. De är ändlösa men också segervissa. Det är som om han inte funderar över måleriets problematik, han målar och uttrycker tillstånd, spänningar och rörelse. Beskriver det som är så svårt att sätta ord på. Ger av sig själv i varje enskild bild och blir sin egen kommunikation och sitt eget språk.

Ahlgrensson var något väldigt ovanligt. Han var konstnär!



Copyright Lars-Göran Rosengren.

Isaac Grunewald.

Isaac Grunewald är en av de starkast lysande stjärnorna på den svenska konsthimlen. Det var han som förde modernismen till Sverige.

Med modernism avses den inriktning inom bland annat bildkonsten som uppstod i slutet av 1800-talet samt i början av 1900-talet. Den var experimentell och syftade till att återge en fragmentation av det mänskliga ögats synintryck till förmån för de stora uttrycksfulla former som karaktäriserade ett motiv. Den kom också att bli en oerhörd rekylreaktion mot det traditionella, akademiska måleriet. Några av modernismens förgrundsfigurer var Cezanne, Picasso och fram för allt Matisse för vilken Isaac samt en del andra svenskar studerade. De har gått till konsthistorien som de så kallade "parisersvenskarna".

Isaac´s måleri är fräckt och uttrycksfullt. Han arbetar för det mesta med de tre grundfärgerna i ett manér som är mer expressionism än någon samtida svensk, möjligen med undantag för Sigrid Hjertén, hustru tillika målarinna. Dessutom behärskade Isaac den svåra konsten att i exempelvis landskap måla med både grönt och blått. Att det är komplicerat hade han uppenbarligen ingen aning om...

Han var oförfärad och orädd, lika skicklig med det skrivna ordet som med penna och pensel, slagkraftig debattör och snabb i repliken visavi de ofta gräsliga och oförskämda kommentarer som följde både honom och hans måleri. Det räckte inte med att hans måleri ofta var hopplöst överlägset och måste nedvärderas, hans judiska börd gav också upphov till omdömen där det ena var vidrigare än det andra. Några av hans främsta belackare var Albert Engström, Edward Hald och Gustaf Anckarcrona. Detta är en skamfläck i svensk konsthistoria! Tyvärr.

Man skall heller inte glömma hans pedagogiska verksamhet, först vid Konstakademien i Stockholm, sedan vid den egna ateljén också i Stockholm. Han var generös och delade gärna med sig av sina kunskaper, något de många eleverna kan vittna om.Isaac menade att det var tillåtet att låta sig inspireras av andra. Den ena målaren gav inspiration och kunnande till någon annan. Nya idéer och tankegångar skapas. Han hade inget emot att synas, stod gärna i täten och gladde sig åt att nya generationer lät sig påverkas av hans fina måleri. Det gör dem rätt i för det är tidlöst, det är ett språk många kan låta sig vägledas av och glädjas över. I detta samspel mellan målare och betraktare har Isaac Grunewald verkligen lämnat efter sig något av värde.

Den som tar sig tid och gör sig besvär att studera hans bilder finner - och kan frigöra - enorma krafter. Det är inga bestämda svar på svåra frågeställningar utan aningar som långsamt förvandlar, eller låter sig förvandlas, i en process för de synintryck som bygger på igenkännelse av fenomen, önskade eller tänkta.



Copyright Lars-Göran Rosengren.

Hugo Zuhr

Ljus och skuggor. Ytor och volym. Kolorism. Rörelse, rörelse och åter igen rörelse.

Det är några av nyckelorden till förståelse av Hugo Zuhr´s måleri, en av de allra bästa svenska 1900-tals målarna.
Han var konsekvent, envis och orubblig i sin konstnärliga övertygelse. Redan i unga år fann han sitt uttryck som han genom hela livet utvecklade och förfinade där han uppnådde en oerhörd frihet i både stil och teknik.

Zuhr kom från enkla och påvra förhållanden i Finland. Hans talang upptäcktes tidigt och efter några år vid Wilhelmssons målarskola fick han god hjälp med etablering bland annat av den kloke Isaac Grunewald.

Betydelsen av Zuhr´s insats visavi svensk konsthistoria kan knappast överskattas och är snudd på epokgörande. Följer man hans utvecklingslinje från de tidiga naturalistiska teckningarna och målningarna till de upplösta atmosfäriska råder inga tvivel om hur han löser problemen med logiska färgklanger fram till lösning och klarhet. Som om detta inte vore tillräckligt har han skapat ett fundament för andra konstnärer, som har samma mål, att arbeta vidare på.

Han var lika mycket kolorist som Göteborgskoloristerna, men betydligt bättre tecknare. Dessa kan ju vara en smula mediokra i sin teckning, Sandberg undantagen.
Zuhr´s teckning utgör ett både motivistiskt och kvalitativt betydelsefullt supplement till hans målning. Ett moget måleri kan knappast existera utan konstruktiv teckning och hans målningar är den naturliga parallelen till de många skissböckerna.
Stilistiskt korresponderar teckningarna med hans måleri. Hans teckning är väldigt målerisk med ljusa och dova gråtoner liksom hans färg är ömsom ljus, ömsom dov i en alltid pågånde dialog där ytorna finner sina samband med varandra.

Genom hela sitt liv återvände Zuhr till landskapet som motiv. Det är som om han där fann vila, hållfasthet, tillblivelse och en möjlighet att pröva sin konstnärliga idévärld och kunskapsbank. Han kan vara både impressionist och expressionist i ett och samma andetag. Paletten är begränsad till några få blandfärger ibland avlösta av spektralfärger. Man förnimmer en behaglig intellektuell hållning i hans bilder och kompositioner. De är intensiva, närgångna och dramatiska. Det finns en känsla av omedelbar upplevelse, särskilt i de landskap Zuhr målade i Grekland, där man igenkänner det välkända. Zuhr möter betraktaren med ett måleri som är så genomskinligt och skirt att det bara varar ett ögonblick.
Kanske är det där han når som längst som målare?

Hugo Zuhr brukade säga att färgen skulle "vara exat på öret". Det blev den! Hans inre värld är sann och övertygande med yttre igenkänningsbara tecken.
Hans måleri lyser och skiner i ändlös natt, Livets natt. Det är ljus, sol och erkännande.

Vad var drivkraften hos Hugo Zuhr? Jo, det var försök till förklaringar, försökt till att se. Måleri är iakttagelseförmåga. Det är vad måleri är.
Zuhr skapade sin egen modernism, sin egen nävaro och sitt eget inre tillstånd.
Han var sina målningars förste betraktare och den som valde dess retorik.

Zuhr försöker säga oss något. Vad försöker han säga och vad ser och förstår vi?


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Anders Zorn.

Få konstnärer är väl så omdiskuterade som Anders Zorn?

Han har värderats och omvärderats ett antal gånger utifrån samtida konsthistoriker. Han har kritiserats för att vara allt för flyhänt och att göra det lätt för sig. Han har lovprisats för sin förmåga att finna de stora volymer som är motivets karaktär.

Det är givetvis tillåtet att tycka vad man vill om Zorn´s måleri, men det går aldrig att ta ifrån honom att han var en av sin tids främsta målare och att hans måleri är av världskvalité när det är som bäst - och det är det ofta. Zorn´s bästa målningar, olja eller akvarell, kan utan vidare ta plats på vilket konstmuseum som helst världen över. Att hans teckning och grafik är internationell gör knappast saken sämre.

Zorn´s måleri, det må vara ateljéinteriörer, modeller eller ögonblicksbilder från Mora och Gopsmor, är penselstråk som dansar och med befriande träffsäkerhet träffar duken på ett både lekfullt och anspråkslöst sätt. En dalkulla kan vara så påtaglig att man känner hennes andedräkt och kroppsvärme där betraktaren står bredvid och med blicken följer Zorn´s improvisativa arbetssätt. En rörelse kan förtydligas med en volym som omedelbart leder vidare till nästa där dukens skenbara rum blir ovan och nedan, framför och bakom. En porträttstudie där en rosa örsnibb framträder i ett svart hårsvall skapar sådan spänning i ytan att man vill lägga handen över hårsvallet och handen fylls av volym. Det är bra gjort. Oerhört bra!

Mindre intressant är dock det uppdragsmåleri som gjorde honom så berömd. Ofta känner man avstånd mellan målaren och hans modell. Måleriet blir kyligt iakttagande och reserverat. Det blir kallt och mekaniskt. Det är en oerhörd skillnad mellan många av de porträtt Zorn gjorde under sina USA-vistelser och de han gjorde av sin favoritmodell, Ida från Mora. Kanske är denna kyla avsiktlig? Kanske var det Zorn´s sätt att bevara sin integritet i en värld full av monetär elit?

Kanske Zorn heller inte hade det så lätt för sig? Vid detaljstudium av exempelvis en dalkulla i släpljus finner man spår av många, många omarbetningar. Samma sak med avancerade ljustolkningar av figurer som befinner sig både in-och utomhus. Det är stora, komplicerade, kompositoriska problem Zorn försöker lösa - och gör det bra. Känslan av tillblivelse och närvaro är enastående.

Det mest enastående med Anders Zorn är emellertid hans långa livsresa. Han föddes som oäkta son till en bondpiga och en bryggare. Han lämnade ett avtryck efter sig, få förunnat. Han vitaliserade det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Han hämtade sina motiv från oväntat vardagsliv, introducerade och fördjupade mötet med Konst för både den vane och ovane betraktaren.

Anders Zorn´s dröm och verklighet var hans drivmotor med spår av både impressionism och expressionism.
Det finns all anledning att fundera över detta och det är märkligt och förtjänar all respekt.
Gör om det den som kan!

Copyright Lars-Göran Rosengren.

Paul Piltz.

Första gången jag såg en målning av Torsby-konstnären Paul Piltz var för några år sedan. Jag fann den inte särskilt intressant eftersom färgen var lite för blond, teckningen en smula vinglig och formen aningen för slapp.
Men det var något med Pauls målning som gjorde att jag återkom gång efter gång och dunkelt anade att han försökte säga något.
Vad försöker Paul Piltz säga?
Som jag stod där gick det långsamt upp för mig att målningen förmedlade ett försök till förståelse av de mest grundläggande måleriska problem man kan ställas inför, nämligen höjd, längd och bredd.
Höjden, längden och bredden! Så enkelt det verkar och så oerhört svårt att uppnå. Det finns målare som gör av med kvadratkilometer målarduk utan att egentligen lyckas.

Jag lät blicken flacka över målningen än en gång och plötsligt var färgen inte för blond, teckningen vinglig eller formen för slapp. Tvärtom föll allt på plats där Paul låter betraktaren ta ställning till och fylla i det som eventuellt fattas. Det är som om han litar på att jag klarar av uppgiften, konsten, men endast om viljan finns. Jag måste vilja, annars är det lätt att gå förbi Pauls målningar…

Sedan dess har jag sett många av hans målningar och oftast med samma känsla. De är konsekventa, intressanta och oerhört vackra. Alltid med känsla av upptäckar-och målarglädje. Alltid med hög och jämn konstnärlig kvalité.
Så vitt jag vet finns inte så mycket skrivet om Paul Piltz men det verkar som om han levde under enkla och påvra förhållanden under hela sitt liv, sprungen ur en familj med många barn.
Som konstnär kanske han förbisågs och kanske han fick leva i skuggan av andra och mer namnkunniga samtida, exempelvis Erling Ärlingsson. Det var inte nödvändigtvis rättvist.

Pauls målningar och dess färdigställande är både kunskapsrelaterat och improvisativt. Det verkar som om han finner sina uttryck i samma andetag som penselstråken snuddar vid målarduken. Rörelse, ytor och volym är momentana och med stora uttrycksfulla former. Målningar och motiv växer fram och finner sin mening under arbetets gång. Det är utfört med både spontanitet och eftertänksamhet.
Emellanåt är hans bildrum ett koncentrat av den fina tradition ur vilken han arbetar och förvaltar. Man känner och förstår utan vidare arvet från David, Matisse, Bjurström och Sandberg för att nämna några. Samtidigt låter Paul Piltz sina tidiga måleriska erfarenheter bilda nya på den långa konstnärliga resa han gjorde. Det intressanta är att hans målningar sällan är upprepade utan alltjämt ny mark att bryta och upptäcka.

Boken om Paul Piltz är ännu inte skriven men ämnet förtjänar uppmärksamhet.

Vem skriver boken?

Copyright Lars-Göran Rosengren.

Tystnad som måleri.

”Min barndom var tyst som ett handfat”.
Helene Schjerfbeck.

Jag trodde aldrig det var möjligt.
Att skriva en roman om Helene Schjerfbeck. En skönlitterär berättelse om en liten människa som frivilligt väljer bort ära, berömmelse och pengar.
Att skriva en roman om någon som går in i självvald isolering. Som väljer bort allt som går att väljas bort för att
leva med sin gamla mamma någonstans i den finska urskogen. För att sylta och safta. Ägna sig åt hushållsarbete. Påtvingat .
Och måleri någon gång när tiden medger. Under decennier.
Som flyr det ytliga. Som konsekvent och obrottsligt vägrar att göra avkall på det egna. Som är så kompromisslös det över huvud taget låter sig vara.
Men det var det och kanske just därför.
Rachel Liehu, författarinnan till romanen om Schjerfbeck, har åstadkommit det extraordinära. Det som ligger långt utanför det för handen varande.
En roman som inte enbart är en roman utan också en trovärdig skildring av en annan människas tårar och strålglans?

Helene Schjerfbecks liv var utomordentligt påvert om än inte glädjelöst.
Hennes ålderdom utmärktes av viss berömmelse, inte minst genom konsthandlaren Gösta Stenmans goda mecenatskap.
Romanen är baserad på, inte enbart målarinnans konst, utan även den omfattande korrespondens som finns bevarad mellan bland annat Schjerfbeck och Stenman.
Den förra anmärkningsvärt fåordig och kärv, den senare anmärkningsvärd ödmjuk och respektfull – ty han var en av de få, en av de få som såg! Som hade seendets förmåga, iakttagelsens förmåga.
Och som förstod det var det enastående han hade för handen.
Stenman gjorde det enda rätta och tog sin rättmätiga plats i konsthistorien, inte som nasare och handlare, utan som humanist och sakkunnig.
Det skall vi vara glada för. Annars hade det kanske varit betydligt sämre ställt med målningar av Schjerfbeck, åtminstone här i Sverige.

Köp boken eller låna den.
Läs berättelsen om någon som genom hela sitt liv sökte den sanning som finns i våra egna hjärtan. Som sökte vila, som tyckte solen lös på alla utom henne själv, på ”allt det vackra andra gjort”, som visste döden är barmhärtig ”när det blir för svårt”.

Läs romanen om Helene Schjerfbeck!

Copyright Lars-Göran Rosengren.

LOTTE LASERSTEIN - OM DET KOMPROMISSLÖSA I MÅLERIET.

"Vem var Lotte Laserstein?", är det många som tänker.

Frågan är berättigad eftersom hon på våra breddgrader är
förhållandevis okänd. Men så var hon också något av solitär på
den svenska konsthimlen, emigrant eller flykting från
Hitlertyskland. Kanske sågs hon med misstänksamhet i sitt nya
hemland?

Hon föddes 1898 i östra Preussen, flyttade med familjen till
Berlin år 1912, tog studentexamen och utbildades så småningom
vid Berlins konstakademi där Erich Wolfsfeld kom att bli hennes läromästare.

Tidigt kom Laserstein att utmärka sig som en sällsynt begåvad
målarinna med stor känsla för iakttagelse och närvaro.
Stilistiskt närmade hon sig den inriktning som kom att kallas
"Nysaklighet" men kom aldrig att bli någon av dess proselyter.
Hon uppfattade aldrig sin omgivning och verklighet med samma
kyla. Tvärt om finnes i hennes måleri desto mer av värme och musikalitet.

Underbara är de modellmålningar hon gjorde under
30-talet av väninnan Traute Rose. Underbara är också de många
självporträtt, och andra porträtt, hon gjorde vid denna tid.
Laserstein hade en kuslig förmåga till förståelse av det
basala hos modellen. Vad som utmärkte dess rörelse och
riktningar, vilka ytor och volymer som gav modellen dess
karaktär.

1941 målar Laserstein en egendomlig modellstudie där modellen på ett obekvämt sätt sitter hopkrupen i en fåtölj draperad i ett ljust tygstycke.

Det är en dyster och melankolisk studie långt från de beställningsarbeten hon tid efter annan arbetar med.
Målningen är tystlåten och introvert, tungsint och hållen i stillsamma jordfärger. Samtidigt är den oerhört sensibel och känslig, spröd och försiktigt undersökande. Det måleriska anslaget ömsom pastost, ömsom återhållet och förtunnat.
Den är tillkommen under brinnande krig och det är uppenbart Laserstein målar den för sin egen skull. För att habilitera de tysta djupen av sin egen isolering och ensamhet.

Vid det nazistiska maktövertagandet förändrades allt. Hon fick
inte längre ställa ut, inte införskaffa konstnärsmaterial,
inte bedriva privat undervisning. Hon drabbades av samma
bisarra vansinne som drabbade alla andra tyskar av judisk
börd. Hitlertyskland försökte till och med ta ifrån henne den
rättmätiga plats i konsthistorien hon höll på att förvärva.
Det lyckades - nästan.

År 1937 fick Lotte Laserstein en inbjudan att ställa ut på
Gallerie Moderne i Stockholm. Det räddade antagligen hennes
liv.
I Sverige försökte hon desperat få hit resten av sin familj
utan att lyckas.
Här förde hon en påver tillvaro även om hon rönte uppskattning
för sitt utmärkta porträttmåleri. Denna form av uppdragsmåleri
blev något av en livlina men det är uppenbart det stundtals
påverkade henne mycket negativt. Men så ligger det också en
fara över denna konstform eftersom dess utövare måste vara
mycket lyhörd för beställarens önskemål. Det fick Lotte
Laserstein erfara. Fullt ut.

Parallellt med detta fortsatte hon med självporträtt i stora
antal. Det är som gör hon upp med sig själv, skärskådar och
gör försök till problemlösningar medelst iakttagelse av den
egna spegelbilden. Hon målar även porträtt av goda vänner,
landskap och stadsvyer.
Det måleriska handlaget är, som alltid, briljant. Det syns hon
har roligt och trivs när hon får måla som hon vill och inte
som andra vill.

Hon målar efter krigsslutet några fasansfulla barnporträtt.
Det är inte svårt att se hur dessa barn bär på erfarenheter
man önskar ingen skulle behöva bära.
Det är när hon lyssnar inåt som hon blir kompromisslös, det är
då hon följer sin mästare Wolfsfelds lärospån.

Lotte Laserstein berör med sin frånvaro av oväsentligheter men
närvaro av trovärdighet. Som målarinna ljuger hon inte, hittar
inte på, målar ej annat än vad hon har framför sig och ser.
Hennes styrka ligger i att hon förblir egna ideal trogen, inte
låter sig påverkas av samtida stilbildningar.

De stora framgångarna uteblir emellertid. Hon skördar aldrig
några stora lagrar. Kanske kan man säga Lotte går genom hela
livet som en ständig förlorare, om och om igen.
Men, och det här är oerhört viktigt, hon gav sig aldrig!

När Lotte är 89 år får hon dock ett slags erkännande.
Internationellt "återupptäcks" hon. Konsthistoriker börjar
inse att det kanske var något speciellt med den där lilla
kvinnan som flydde Hitlertyskland för Sverige. Att det hon
uträttade kanske till och med är värt något. Att hon har något
att säga.

Hon hedras med en retrospektiv utställning i London. Snart
följer München efter. Snart skall hon återtaga det som
nazisterna försökte stjäla...
Idag, 12 år efter hennes död, räknas Lotte Laserstein som en
av den tyska mellankrigstidens förnämsta konstnärer. Det är
inte ett ögonblick för sent.

För den som vill läsa mer rekommenderas ”Meine einzige Wirklichkeit” av
Dr. Anna-Carola Krausse samt ”Sternverdunkelung” utgiven av Judiska
Museet i Stockholm vilken på ett förtjänstfullt sätt berättar om Laserstein
och Nelly Sachs.

Lars-Göran Rosengren © Sunne.