Anders Zorn.

Få konstnärer är väl så omdiskuterade som Anders Zorn?

Han har värderats och omvärderats ett antal gånger utifrån samtida konsthistoriker. Han har kritiserats för att vara allt för flyhänt och att göra det lätt för sig. Han har lovprisats för sin förmåga att finna de stora volymer som är motivets karaktär.

Det är givetvis tillåtet att tycka vad man vill om Zorn´s måleri, men det går aldrig att ta ifrån honom att han var en av sin tids främsta målare och att hans måleri är av världskvalité när det är som bäst - och det är det ofta. Zorn´s bästa målningar, olja eller akvarell, kan utan vidare ta plats på vilket konstmuseum som helst världen över. Att hans teckning och grafik är internationell gör knappast saken sämre.

Zorn´s måleri, det må vara ateljéinteriörer, modeller eller ögonblicksbilder från Mora och Gopsmor, är penselstråk som dansar och med befriande träffsäkerhet träffar duken på ett både lekfullt och anspråkslöst sätt. En dalkulla kan vara så påtaglig att man känner hennes andedräkt och kroppsvärme där betraktaren står bredvid och med blicken följer Zorn´s improvisativa arbetssätt. En rörelse kan förtydligas med en volym som omedelbart leder vidare till nästa där dukens skenbara rum blir ovan och nedan, framför och bakom. En porträttstudie där en rosa örsnibb framträder i ett svart hårsvall skapar sådan spänning i ytan att man vill lägga handen över hårsvallet och handen fylls av volym. Det är bra gjort. Oerhört bra!

Mindre intressant är dock det uppdragsmåleri som gjorde honom så berömd. Ofta känner man avstånd mellan målaren och hans modell. Måleriet blir kyligt iakttagande och reserverat. Det blir kallt och mekaniskt. Det är en oerhörd skillnad mellan många av de porträtt Zorn gjorde under sina USA-vistelser och de han gjorde av sin favoritmodell, Ida från Mora. Kanske är denna kyla avsiktlig? Kanske var det Zorn´s sätt att bevara sin integritet i en värld full av monetär elit?

Kanske Zorn heller inte hade det så lätt för sig? Vid detaljstudium av exempelvis en dalkulla i släpljus finner man spår av många, många omarbetningar. Samma sak med avancerade ljustolkningar av figurer som befinner sig både in-och utomhus. Det är stora, komplicerade, kompositoriska problem Zorn försöker lösa - och gör det bra. Känslan av tillblivelse och närvaro är enastående.

Det mest enastående med Anders Zorn är emellertid hans långa livsresa. Han föddes som oäkta son till en bondpiga och en bryggare. Han lämnade ett avtryck efter sig, få förunnat. Han vitaliserade det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Han hämtade sina motiv från oväntat vardagsliv, introducerade och fördjupade mötet med Konst för både den vane och ovane betraktaren.

Anders Zorn´s dröm och verklighet var hans drivmotor med spår av både impressionism och expressionism.
Det finns all anledning att fundera över detta och det är märkligt och förtjänar all respekt.
Gör om det den som kan!

Copyright Lars-Göran Rosengren.