Hugo Zuhr

Ljus och skuggor. Ytor och volym. Kolorism. Rörelse, rörelse och åter igen rörelse.

Det är några av nyckelorden till förståelse av Hugo Zuhr´s måleri, en av de allra bästa svenska 1900-tals målarna.
Han var konsekvent, envis och orubblig i sin konstnärliga övertygelse. Redan i unga år fann han sitt uttryck som han genom hela livet utvecklade och förfinade där han uppnådde en oerhörd frihet i både stil och teknik.

Zuhr kom från enkla och påvra förhållanden i Finland. Hans talang upptäcktes tidigt och efter några år vid Wilhelmssons målarskola fick han god hjälp med etablering bland annat av den kloke Isaac Grunewald.

Betydelsen av Zuhr´s insats visavi svensk konsthistoria kan knappast överskattas och är snudd på epokgörande. Följer man hans utvecklingslinje från de tidiga naturalistiska teckningarna och målningarna till de upplösta atmosfäriska råder inga tvivel om hur han löser problemen med logiska färgklanger fram till lösning och klarhet. Som om detta inte vore tillräckligt har han skapat ett fundament för andra konstnärer, som har samma mål, att arbeta vidare på.

Han var lika mycket kolorist som Göteborgskoloristerna, men betydligt bättre tecknare. Dessa kan ju vara en smula mediokra i sin teckning, Sandberg undantagen.
Zuhr´s teckning utgör ett både motivistiskt och kvalitativt betydelsefullt supplement till hans målning. Ett moget måleri kan knappast existera utan konstruktiv teckning och hans målningar är den naturliga parallelen till de många skissböckerna.
Stilistiskt korresponderar teckningarna med hans måleri. Hans teckning är väldigt målerisk med ljusa och dova gråtoner liksom hans färg är ömsom ljus, ömsom dov i en alltid pågånde dialog där ytorna finner sina samband med varandra.

Genom hela sitt liv återvände Zuhr till landskapet som motiv. Det är som om han där fann vila, hållfasthet, tillblivelse och en möjlighet att pröva sin konstnärliga idévärld och kunskapsbank. Han kan vara både impressionist och expressionist i ett och samma andetag. Paletten är begränsad till några få blandfärger ibland avlösta av spektralfärger. Man förnimmer en behaglig intellektuell hållning i hans bilder och kompositioner. De är intensiva, närgångna och dramatiska. Det finns en känsla av omedelbar upplevelse, särskilt i de landskap Zuhr målade i Grekland, där man igenkänner det välkända. Zuhr möter betraktaren med ett måleri som är så genomskinligt och skirt att det bara varar ett ögonblick.
Kanske är det där han når som längst som målare?

Hugo Zuhr brukade säga att färgen skulle "vara exat på öret". Det blev den! Hans inre värld är sann och övertygande med yttre igenkänningsbara tecken.
Hans måleri lyser och skiner i ändlös natt, Livets natt. Det är ljus, sol och erkännande.

Vad var drivkraften hos Hugo Zuhr? Jo, det var försök till förklaringar, försökt till att se. Måleri är iakttagelseförmåga. Det är vad måleri är.
Zuhr skapade sin egen modernism, sin egen nävaro och sitt eget inre tillstånd.
Han var sina målningars förste betraktare och den som valde dess retorik.

Zuhr försöker säga oss något. Vad försöker han säga och vad ser och förstår vi?


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Anders Zorn.

Få konstnärer är väl så omdiskuterade som Anders Zorn?

Han har värderats och omvärderats ett antal gånger utifrån samtida konsthistoriker. Han har kritiserats för att vara allt för flyhänt och att göra det lätt för sig. Han har lovprisats för sin förmåga att finna de stora volymer som är motivets karaktär.

Det är givetvis tillåtet att tycka vad man vill om Zorn´s måleri, men det går aldrig att ta ifrån honom att han var en av sin tids främsta målare och att hans måleri är av världskvalité när det är som bäst - och det är det ofta. Zorn´s bästa målningar, olja eller akvarell, kan utan vidare ta plats på vilket konstmuseum som helst världen över. Att hans teckning och grafik är internationell gör knappast saken sämre.

Zorn´s måleri, det må vara ateljéinteriörer, modeller eller ögonblicksbilder från Mora och Gopsmor, är penselstråk som dansar och med befriande träffsäkerhet träffar duken på ett både lekfullt och anspråkslöst sätt. En dalkulla kan vara så påtaglig att man känner hennes andedräkt och kroppsvärme där betraktaren står bredvid och med blicken följer Zorn´s improvisativa arbetssätt. En rörelse kan förtydligas med en volym som omedelbart leder vidare till nästa där dukens skenbara rum blir ovan och nedan, framför och bakom. En porträttstudie där en rosa örsnibb framträder i ett svart hårsvall skapar sådan spänning i ytan att man vill lägga handen över hårsvallet och handen fylls av volym. Det är bra gjort. Oerhört bra!

Mindre intressant är dock det uppdragsmåleri som gjorde honom så berömd. Ofta känner man avstånd mellan målaren och hans modell. Måleriet blir kyligt iakttagande och reserverat. Det blir kallt och mekaniskt. Det är en oerhörd skillnad mellan många av de porträtt Zorn gjorde under sina USA-vistelser och de han gjorde av sin favoritmodell, Ida från Mora. Kanske är denna kyla avsiktlig? Kanske var det Zorn´s sätt att bevara sin integritet i en värld full av monetär elit?

Kanske Zorn heller inte hade det så lätt för sig? Vid detaljstudium av exempelvis en dalkulla i släpljus finner man spår av många, många omarbetningar. Samma sak med avancerade ljustolkningar av figurer som befinner sig både in-och utomhus. Det är stora, komplicerade, kompositoriska problem Zorn försöker lösa - och gör det bra. Känslan av tillblivelse och närvaro är enastående.

Det mest enastående med Anders Zorn är emellertid hans långa livsresa. Han föddes som oäkta son till en bondpiga och en bryggare. Han lämnade ett avtryck efter sig, få förunnat. Han vitaliserade det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Han hämtade sina motiv från oväntat vardagsliv, introducerade och fördjupade mötet med Konst för både den vane och ovane betraktaren.

Anders Zorn´s dröm och verklighet var hans drivmotor med spår av både impressionism och expressionism.
Det finns all anledning att fundera över detta och det är märkligt och förtjänar all respekt.
Gör om det den som kan!

Copyright Lars-Göran Rosengren.