Hugo Zuhr

Ljus och skuggor. Ytor och volym. Kolorism. Rörelse, rörelse och åter igen rörelse.

Det är några av nyckelorden till förståelse av Hugo Zuhr´s måleri, en av de allra bästa svenska 1900-tals målarna.
Han var konsekvent, envis och orubblig i sin konstnärliga övertygelse. Redan i unga år fann han sitt uttryck som han genom hela livet utvecklade och förfinade där han uppnådde en oerhörd frihet i både stil och teknik.

Zuhr kom från enkla och påvra förhållanden i Finland. Hans talang upptäcktes tidigt och efter några år vid Wilhelmssons målarskola fick han god hjälp med etablering bland annat av den kloke Isaac Grunewald.

Betydelsen av Zuhr´s insats visavi svensk konsthistoria kan knappast överskattas och är snudd på epokgörande. Följer man hans utvecklingslinje från de tidiga naturalistiska teckningarna och målningarna till de upplösta atmosfäriska råder inga tvivel om hur han löser problemen med logiska färgklanger fram till lösning och klarhet. Som om detta inte vore tillräckligt har han skapat ett fundament för andra konstnärer, som har samma mål, att arbeta vidare på.

Han var lika mycket kolorist som Göteborgskoloristerna, men betydligt bättre tecknare. Dessa kan ju vara en smula mediokra i sin teckning, Sandberg undantagen.
Zuhr´s teckning utgör ett både motivistiskt och kvalitativt betydelsefullt supplement till hans målning. Ett moget måleri kan knappast existera utan konstruktiv teckning och hans målningar är den naturliga parallelen till de många skissböckerna.
Stilistiskt korresponderar teckningarna med hans måleri. Hans teckning är väldigt målerisk med ljusa och dova gråtoner liksom hans färg är ömsom ljus, ömsom dov i en alltid pågånde dialog där ytorna finner sina samband med varandra.

Genom hela sitt liv återvände Zuhr till landskapet som motiv. Det är som om han där fann vila, hållfasthet, tillblivelse och en möjlighet att pröva sin konstnärliga idévärld och kunskapsbank. Han kan vara både impressionist och expressionist i ett och samma andetag. Paletten är begränsad till några få blandfärger ibland avlösta av spektralfärger. Man förnimmer en behaglig intellektuell hållning i hans bilder och kompositioner. De är intensiva, närgångna och dramatiska. Det finns en känsla av omedelbar upplevelse, särskilt i de landskap Zuhr målade i Grekland, där man igenkänner det välkända. Zuhr möter betraktaren med ett måleri som är så genomskinligt och skirt att det bara varar ett ögonblick.
Kanske är det där han når som längst som målare?

Hugo Zuhr brukade säga att färgen skulle "vara exat på öret". Det blev den! Hans inre värld är sann och övertygande med yttre igenkänningsbara tecken.
Hans måleri lyser och skiner i ändlös natt, Livets natt. Det är ljus, sol och erkännande.

Vad var drivkraften hos Hugo Zuhr? Jo, det var försök till förklaringar, försökt till att se. Måleri är iakttagelseförmåga. Det är vad måleri är.
Zuhr skapade sin egen modernism, sin egen nävaro och sitt eget inre tillstånd.
Han var sina målningars förste betraktare och den som valde dess retorik.

Zuhr försöker säga oss något. Vad försöker han säga och vad ser och förstår vi?


Copyright Lars-Göran Rosengren.