Paul Piltz.

Första gången jag såg en målning av Torsby-konstnären Paul Piltz var för några år sedan. Jag fann den inte särskilt intressant eftersom färgen var lite för blond, teckningen en smula vinglig och formen aningen för slapp.
Men det var något med Pauls målning som gjorde att jag återkom gång efter gång och dunkelt anade att han försökte säga något.
Vad försöker Paul Piltz säga?
Som jag stod där gick det långsamt upp för mig att målningen förmedlade ett försök till förståelse av de mest grundläggande måleriska problem man kan ställas inför, nämligen höjd, längd och bredd.
Höjden, längden och bredden! Så enkelt det verkar och så oerhört svårt att uppnå. Det finns målare som gör av med kvadratkilometer målarduk utan att egentligen lyckas.

Jag lät blicken flacka över målningen än en gång och plötsligt var färgen inte för blond, teckningen vinglig eller formen för slapp. Tvärtom föll allt på plats där Paul låter betraktaren ta ställning till och fylla i det som eventuellt fattas. Det är som om han litar på att jag klarar av uppgiften, konsten, men endast om viljan finns. Jag måste vilja, annars är det lätt att gå förbi Pauls målningar…

Sedan dess har jag sett många av hans målningar och oftast med samma känsla. De är konsekventa, intressanta och oerhört vackra. Alltid med känsla av upptäckar-och målarglädje. Alltid med hög och jämn konstnärlig kvalité.
Så vitt jag vet finns inte så mycket skrivet om Paul Piltz men det verkar som om han levde under enkla och påvra förhållanden under hela sitt liv, sprungen ur en familj med många barn.
Som konstnär kanske han förbisågs och kanske han fick leva i skuggan av andra och mer namnkunniga samtida, exempelvis Erling Ärlingsson. Det var inte nödvändigtvis rättvist.

Pauls målningar och dess färdigställande är både kunskapsrelaterat och improvisativt. Det verkar som om han finner sina uttryck i samma andetag som penselstråken snuddar vid målarduken. Rörelse, ytor och volym är momentana och med stora uttrycksfulla former. Målningar och motiv växer fram och finner sin mening under arbetets gång. Det är utfört med både spontanitet och eftertänksamhet.
Emellanåt är hans bildrum ett koncentrat av den fina tradition ur vilken han arbetar och förvaltar. Man känner och förstår utan vidare arvet från David, Matisse, Bjurström och Sandberg för att nämna några. Samtidigt låter Paul Piltz sina tidiga måleriska erfarenheter bilda nya på den långa konstnärliga resa han gjorde. Det intressanta är att hans målningar sällan är upprepade utan alltjämt ny mark att bryta och upptäcka.

Boken om Paul Piltz är ännu inte skriven men ämnet förtjänar uppmärksamhet.

Vem skriver boken?

Copyright Lars-Göran Rosengren.

Tystnad som måleri.

”Min barndom var tyst som ett handfat”.
Helene Schjerfbeck.

Jag trodde aldrig det var möjligt.
Att skriva en roman om Helene Schjerfbeck. En skönlitterär berättelse om en liten människa som frivilligt väljer bort ära, berömmelse och pengar.
Att skriva en roman om någon som går in i självvald isolering. Som väljer bort allt som går att väljas bort för att
leva med sin gamla mamma någonstans i den finska urskogen. För att sylta och safta. Ägna sig åt hushållsarbete. Påtvingat .
Och måleri någon gång när tiden medger. Under decennier.
Som flyr det ytliga. Som konsekvent och obrottsligt vägrar att göra avkall på det egna. Som är så kompromisslös det över huvud taget låter sig vara.
Men det var det och kanske just därför.
Rachel Liehu, författarinnan till romanen om Schjerfbeck, har åstadkommit det extraordinära. Det som ligger långt utanför det för handen varande.
En roman som inte enbart är en roman utan också en trovärdig skildring av en annan människas tårar och strålglans?

Helene Schjerfbecks liv var utomordentligt påvert om än inte glädjelöst.
Hennes ålderdom utmärktes av viss berömmelse, inte minst genom konsthandlaren Gösta Stenmans goda mecenatskap.
Romanen är baserad på, inte enbart målarinnans konst, utan även den omfattande korrespondens som finns bevarad mellan bland annat Schjerfbeck och Stenman.
Den förra anmärkningsvärt fåordig och kärv, den senare anmärkningsvärd ödmjuk och respektfull – ty han var en av de få, en av de få som såg! Som hade seendets förmåga, iakttagelsens förmåga.
Och som förstod det var det enastående han hade för handen.
Stenman gjorde det enda rätta och tog sin rättmätiga plats i konsthistorien, inte som nasare och handlare, utan som humanist och sakkunnig.
Det skall vi vara glada för. Annars hade det kanske varit betydligt sämre ställt med målningar av Schjerfbeck, åtminstone här i Sverige.

Köp boken eller låna den.
Läs berättelsen om någon som genom hela sitt liv sökte den sanning som finns i våra egna hjärtan. Som sökte vila, som tyckte solen lös på alla utom henne själv, på ”allt det vackra andra gjort”, som visste döden är barmhärtig ”när det blir för svårt”.

Läs romanen om Helene Schjerfbeck!

Copyright Lars-Göran Rosengren.

LOTTE LASERSTEIN - OM DET KOMPROMISSLÖSA I MÅLERIET.

"Vem var Lotte Laserstein?", är det många som tänker.

Frågan är berättigad eftersom hon på våra breddgrader är
förhållandevis okänd. Men så var hon också något av solitär på
den svenska konsthimlen, emigrant eller flykting från
Hitlertyskland. Kanske sågs hon med misstänksamhet i sitt nya
hemland?

Hon föddes 1898 i östra Preussen, flyttade med familjen till
Berlin år 1912, tog studentexamen och utbildades så småningom
vid Berlins konstakademi där Erich Wolfsfeld kom att bli hennes läromästare.

Tidigt kom Laserstein att utmärka sig som en sällsynt begåvad
målarinna med stor känsla för iakttagelse och närvaro.
Stilistiskt närmade hon sig den inriktning som kom att kallas
"Nysaklighet" men kom aldrig att bli någon av dess proselyter.
Hon uppfattade aldrig sin omgivning och verklighet med samma
kyla. Tvärt om finnes i hennes måleri desto mer av värme och musikalitet.

Underbara är de modellmålningar hon gjorde under
30-talet av väninnan Traute Rose. Underbara är också de många
självporträtt, och andra porträtt, hon gjorde vid denna tid.
Laserstein hade en kuslig förmåga till förståelse av det
basala hos modellen. Vad som utmärkte dess rörelse och
riktningar, vilka ytor och volymer som gav modellen dess
karaktär.

1941 målar Laserstein en egendomlig modellstudie där modellen på ett obekvämt sätt sitter hopkrupen i en fåtölj draperad i ett ljust tygstycke.

Det är en dyster och melankolisk studie långt från de beställningsarbeten hon tid efter annan arbetar med.
Målningen är tystlåten och introvert, tungsint och hållen i stillsamma jordfärger. Samtidigt är den oerhört sensibel och känslig, spröd och försiktigt undersökande. Det måleriska anslaget ömsom pastost, ömsom återhållet och förtunnat.
Den är tillkommen under brinnande krig och det är uppenbart Laserstein målar den för sin egen skull. För att habilitera de tysta djupen av sin egen isolering och ensamhet.

Vid det nazistiska maktövertagandet förändrades allt. Hon fick
inte längre ställa ut, inte införskaffa konstnärsmaterial,
inte bedriva privat undervisning. Hon drabbades av samma
bisarra vansinne som drabbade alla andra tyskar av judisk
börd. Hitlertyskland försökte till och med ta ifrån henne den
rättmätiga plats i konsthistorien hon höll på att förvärva.
Det lyckades - nästan.

År 1937 fick Lotte Laserstein en inbjudan att ställa ut på
Gallerie Moderne i Stockholm. Det räddade antagligen hennes
liv.
I Sverige försökte hon desperat få hit resten av sin familj
utan att lyckas.
Här förde hon en påver tillvaro även om hon rönte uppskattning
för sitt utmärkta porträttmåleri. Denna form av uppdragsmåleri
blev något av en livlina men det är uppenbart det stundtals
påverkade henne mycket negativt. Men så ligger det också en
fara över denna konstform eftersom dess utövare måste vara
mycket lyhörd för beställarens önskemål. Det fick Lotte
Laserstein erfara. Fullt ut.

Parallellt med detta fortsatte hon med självporträtt i stora
antal. Det är som gör hon upp med sig själv, skärskådar och
gör försök till problemlösningar medelst iakttagelse av den
egna spegelbilden. Hon målar även porträtt av goda vänner,
landskap och stadsvyer.
Det måleriska handlaget är, som alltid, briljant. Det syns hon
har roligt och trivs när hon får måla som hon vill och inte
som andra vill.

Hon målar efter krigsslutet några fasansfulla barnporträtt.
Det är inte svårt att se hur dessa barn bär på erfarenheter
man önskar ingen skulle behöva bära.
Det är när hon lyssnar inåt som hon blir kompromisslös, det är
då hon följer sin mästare Wolfsfelds lärospån.

Lotte Laserstein berör med sin frånvaro av oväsentligheter men
närvaro av trovärdighet. Som målarinna ljuger hon inte, hittar
inte på, målar ej annat än vad hon har framför sig och ser.
Hennes styrka ligger i att hon förblir egna ideal trogen, inte
låter sig påverkas av samtida stilbildningar.

De stora framgångarna uteblir emellertid. Hon skördar aldrig
några stora lagrar. Kanske kan man säga Lotte går genom hela
livet som en ständig förlorare, om och om igen.
Men, och det här är oerhört viktigt, hon gav sig aldrig!

När Lotte är 89 år får hon dock ett slags erkännande.
Internationellt "återupptäcks" hon. Konsthistoriker börjar
inse att det kanske var något speciellt med den där lilla
kvinnan som flydde Hitlertyskland för Sverige. Att det hon
uträttade kanske till och med är värt något. Att hon har något
att säga.

Hon hedras med en retrospektiv utställning i London. Snart
följer München efter. Snart skall hon återtaga det som
nazisterna försökte stjäla...
Idag, 12 år efter hennes död, räknas Lotte Laserstein som en
av den tyska mellankrigstidens förnämsta konstnärer. Det är
inte ett ögonblick för sent.

För den som vill läsa mer rekommenderas ”Meine einzige Wirklichkeit” av
Dr. Anna-Carola Krausse samt ”Sternverdunkelung” utgiven av Judiska
Museet i Stockholm vilken på ett förtjänstfullt sätt berättar om Laserstein
och Nelly Sachs.

Lars-Göran Rosengren © Sunne.