Vad är måleri och vad är konst? När börjar en målning att vara konst - och när upphör den?
Frågan låter sig inte enkelt besvaras och svaren kan vara lika många som dess betraktare. Kanske finns några incitament väl värda att fundera över och begrunda?
Med måleri i bemärkelsen målarkonst avses det konstnärliga skapandet med färg som huvudsakligt material och metod. Det kan se olika ut och lindrigt talat omfatta olika försök att lösa måleriets problematik.
Allt som kan iakttagas av ögat kan bli föremål för konstnärlig uppfattning medelst exempelvis oljefärg på duk. En rimlig förutsättning för ögats transformering av sinnes-och känslointryck är grundläggande kunskaper i konstruktiv teckning eftersom teckning är måleriets stomme och främsta uttrycksmedel. Måleri är teckning till 80 %, resten färgläggning. Det finns en gammal diskussion huruvida form har rätt att bryta färg eller inte, men det räcker med en betraktelse visavi konsthistorien för att se att de främsta målarna också är de främsta tecknarna. Titta på Hugo Zuhr!
Förvisso förekommer exempel på mediokra tecknare som lyckas väl med sin färg, exempelvis Inge Schiöler, men det är färgen som räddar honom vilket på intet sätt innebär ett motsatsförhållande. Schiöler var till yttermera visso en oerhörd naturbegåvning och det är det få som är...
Vad som kännetecknar en god målning från en av mindre god kvalité är rörelse. Vad är rörelse i konstnärlig bemärkelse? Jo, det innebär ändamålsenliga ytor mellan skilda kulörer och valörer där den ena ytan avlöser den andra på ett avsett sätt i en eller flera bestämda riktningar. Detta uppnås genom att ställa ljusa färger mot mörka, varma mot kalla samt en underliggande teckning fokuserad mot eller med de stora ytor som ger motivet dess karaktär.
Rörelse skall ingalunda förväxlas med "röra" där ritkol eller färg virvlar runt i en osaliger dans. En målning blir inte uttrycksfull genom tanklöshet och okoncentrat. Den blir bara rörig. Det är många som försöker, men ingen som lyckas. Det är många som blir kallade, men få som är utvalda. Det kan än en gång vara befogat att studera Hugo Zuhr´s måleri eftersom betraktaren här möter rörelse i sin djupaste form.
Det är inte ovanligt att målare gör anspråk på "colorism". Såväl konstnärer, mer eller mindre kompetenta, som konstkritiker vill gärna använda sig av detta uttryck eftersom det är "fint" att vara colorist. Givetvis är det göteborgskoloristerna man tänker på men med den oerhörda skillnaden att dessa inte själva visste de var colorister förrän senare när de började bli etablerade och där uttrycket myntades av historiker och kritiker som visste vad de talade om och insåg det fanns ett antal gemensamma nämnare i exempelvis Schiölers, Sandbergs och Ivarssons måleri under den känslige Tor Bjurströms undervisning på Valands konstskola i Göteborg.
Den sistnämnde står för en ny och modern inriktning inom svenskt måleri som gärna lägger an på uppdriven, kraftfull färgåtergivning som gärna och ofta tål motsättningar samtidigt som formelementen träder tillbaka utan att teckningen blir lidande. Tor Bjurströms betydelse för svenskt 1900-tals måleri kan knappast överskattas.
Avslutningsvis kan det vara på sin plats att inse hur svårt det är att måla och vilken svårighetsgrad man möter. Som målare skall man vara försiktig med att göra anspråk på konstnärsskap och heller ej försöka producera konst. Det är en komplicerad historia som ej går att förfuska. När konst uppstår sker det ofta oavsiktligt och i all hast och mest därför att dess utövare tycker det är förtvivlat roligt att måla.
Ovanstående illustration är efter Hugo Zuhr.
Copyright Lars-Göran Rosengren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar