RAGNAR SANDBERG.

Det är ingen lätt uppgift att skriva en text om Ragnar Sandberg.

Här möter betraktaren en mångfacetterad målare som inte alltid är vad han ger sken av att vara. Han liknar ingen annan än sig själv och är väl den minst traditionella av "Göteborgskoloristerna" även om han gärna räknas dit.

Sandberg är färglyriker, öm och iakttagande, med den sällsynta förmågan att se och förstå. Hans måleri klingar och doftar av lust och humor i ljummen eller sval atmosfär och ljus. Det må vara litterära stadsvyer från Göteborg under tidigt 30-tal eller sena betraktelser över samma motiv som i ungdomens ljuvliga badbryggor.

Så kallade "konstkritiker" vill ofta och gärna dela in hans måleri i den "tidige" eller "sene" Sandberg där den förra anses ha något att säga som målare medan den senare är förbrukad och mindre intressant. Inget kan vara mer felaktigt och illustrerar för vilken gång i ordningen att konst är en komplicerad historia.

Sandberg är den med vilken "Göteborgskolorism" började formuleras även om han själv knappast visste eller brydde sig om det.
Hans måleri är ett koncentrat av några få färger där grundfärgerna återkommer om och om igen. Med sin skarpa iakttagelseförmåga målar han sotiga landskap ofta antydda med endast några skälvande färgfläckar. Det blir figurer och kroppar under låg sommarhimmel som skälver och vibrerar av rörelse. Det blir iver och målarglädje. Det blir det väsentliga och betydelsefulla.
Sandberg målar vad han ser och har framför sig. Han ljuger inte eller hittar på. Hans måleri blir till ett tecken, ett slags bildtecken. Särskilt intressanta är de stilleben och modeller han gjorde under 50,60-talet då han var verksam som professor vid Konstakademien i Stockholm.

Sandberg menade själv att han blev "intellektualiserad" under denna period. Det ligger en hel del i detta förhållningssätt eftersom det finns en intimitet i detta måleri som blir så tydlig att man kan skulptera efter den. Den utveckligen han genomgick från de stiliserade och soliga landskapen under 20-talets Bohuslän är oerhörd. De som hade förmånen att få studera under hans kloka ledarskap kan fortfarande med tacksamhet vittna därom.

Sandbergs måleri är både precist och fragmentariskt. Han älskar att roa sig med former, långt från exakthet, där verkligheten blir hans egen. Hans form är inte definitiv utan betraktaren får själv fylla i och komplettera det som eventuellt fattas vilket gör bilderna så mycket mer levande och långt bort från naturalismens kyliga och aningen begränsade värld. Sandberg litade på betraktaren vilket han gjorde rätt i.

Trots att hans måleri kan vara en smula kärvt och mostspänstigt finns där alltid en igenkänningsbar helhet. Man blir ofta överraskad hur irrationella de kan verka, men också hur åskådligbara de är. De färger han kan använda för att beskriva ljus eller dunkel är - vilka som helst. Detta är kompetent och det är oväntat och uppriktigt samt långt bort från verklighetskopiering eller mindre god realism.

Sandberg är i sitt måleri både berättande och poetisk. Han är meningsfull och närvarande.
Långt, långt når han i de badbryggor han målade mot slutet av sitt liv. Motiven drev honom att komponera, lösa måleriets problematik med nästan matematisk precision. Hans måleri blir till återupplevda minnen mer konkreta än den verklighet han hade kring sig. Ofta får man en känsla av italiensk senrenässans och Caravaggio när man studerar dessa bilder.

Läser man av dem som självporträtt och självbiografier är de i ovanligt hög grad kunskapsbaserade. Kanske är det därför de är så god konst? Kanske konst bör och måste vara kunskapsbaserad - för att kunna kallas konst?

Egentligen målade Ragnar Sandberg aldrig annat än vad han såg och hade framför sig.


Copyright Lars-Göran Rosengren.