Nils Nilsson

Nils Nilsson var en utmärkt tecknare.
Han tilhörde den skara konstnärer som uppskattade utbildning och kunskapsbank. Tidigt fick han lära sig klassisism och tecknade länge och väl efter bland annat gipsskulpturer och modell innan han över huvud taget rörde vid färg. Det blev väldigt tydligt när han väl började måla. Han återkom ofta och gärna till figurer, alltid med inlevelse och lyhördhet. Individer, antingen som solitärer eller i grupp. Formen är tung och orubblig, som vore de uthuggna ur trä.

Figuren är själva kärnan i Nils Nilssons måleri och en ständig källa till inspiration. Ofta anas död och förgängelse med otäcka associationer till spanska inbördeskriget och andra världskrigets förintelse och nakna fasor. Detta blir mycket tydligt i de flyktingmotiv han ibland återkom till. Dramatiken är utrycksbärande, formen mörk och hotfull där den omgärdar människor på flykt undan krigens råhet och brutalitet.

Utgångspunkten i allt hans måleri var verklighet. Abstraktionsnivån är obetydlig där han målar vad han ser och har framför sig. Kvalitén är alltid påfallande hög och berättande. Det händer mycket i Nils Nilssons måleri. Han kan studera landskap eller blommor, följer med blicken motivets rörelse och mellanrumsformer.
Med målerisk kraft och lekfullhet, med målar- och upptäckarglädje utforskar han möjligheter och konfrontationer. Det finns en oerhörd rytm i hans kompositioner och ibland minner måleriet om Ragnar Sandberg, särskilt i en del sommarbetonade porträtt. Det är tydligt att den gode Sandberg var klok kollega att luta sig emot.
Färgintensiteten är hög vilket hänger samman med att han ofta grunderade sina dukar med vit tempera och lät underlaget lysa igenom för att på så sätt höja färgtemperaturen.

Hans måleri är en metafor av dikt och verklighet. Ur detta möte uppstår förtätade stämningar som är trovärdiga och äkta, gripande och ibland frånstötande. Särskilt när scenariot skildrar människor i förnedring orsakade av andra som tyckte de skulle förnedras. Ljus och skuggor förhöjer stämningsvärdet å det kraftigaste. Lägg märke till hur Nils Nilsson dramatiserar en figur genom en medveten växling av varmt och kallt, ljust och mörkt i ansiktet.

Det är bra gjort.

Men Nils Nilsson dramatiserade inte bara. Han kunde måla kvinnor som syr, kvinnor i hatt, kvinnor i soffa, fiskare, kaféinteriörer och andra iakttagelser som ligger göteborgskoloristerna nära. Kvalitetskriterierna är höga och han förhåller sig alltid estetiskt till material och motiv. Hans förste lärare var Tor Bjurström vid Valands målarskola i Göteborg och han blev själv så småningom lärare vid samma skola med en stor pedagogisk gärning bakom sig.

I ett självporträtt från 1933 möter betraktaren Nils Nilssons allvarliga blick, en blick som vittnar om det introvärta och iakttagande. Figurens volym är endast antydd och fragmentarisk, men blommorna som han håller är desto mer närvarande. Kanske var det detta han ville visa och överlämna till eftervärlden? Att allt inte är så illa även om mörkrets krafter vill ha det dithän? Han håller i en blombukett, skimrande, briljant, formsäker och med en både ömtålig och träffsäker plats i bildrummet.

Nils Nilsson var en sensibel sökare som inte enkelt fann sin plats här i livet. Därtill var han för osäker. Han avled 1949 vid 48 års ålder -

Copyright Lars-Göran Rosengren.